tantig och töntig?

Idag, lördagen den 15 augusti 2006, 00:44.

igår upptäkte jag att mina händer och fötter ser ut som en gammal tants, när venerna sticker upp i huden och lämnar blå ränder högt ovan foten och handen.
tiden går för fort, snart dör du, sen dör jag :)

det sorgligaste är inte att människor dör,
det sorgligaste är att de aldrig riktigt lever.

inte för att dö, för att överleva.

Idag, den 14 augusti 2006, filosoferandets dag.

Jag har tänkt, tänkt, tänkt och tänkt. Inget leder någonstans, inte fram, inte bak, inte upp, inte åt höger. Möjligtvis bara ner. Jag som trodde att jag hade kinden mot marken, pressandes och sprängröd.

Så hur ska man hantera något sådant som "du är alltså på väg att dö, du tar död på dig själv".

Och visst vill jag fortsätta dansa och drilla. Visst är jag livrädd (bokstavligt talat) för att förstöra allting. Att lägga ner massa tid på det, och pengar, och sen bara förstörs allt, och Frida hamnar på s. Kan kännas överdrivet, jo visst kan det. Det har jag också tänkt länge och många gånger. Nu måste jag nog ta det till mig dock, för nu är det så..


en vänlig gest

.... 

 Men hon gjorde mig även otroligt glad. Jag kan inte beskriva känslan jag fick när hon sa det. Första gången någon använde sig av det adjektivet när de beskrev mig, första gången.. Och hon fick mig nog nästan att tro på det, även om "jag själv nog aldrig kännt så?".
"Du har så vackert ansikte. Hela du är så söt, och du har alltid varit det".

RSS 0.91