FRANCIS

dagen är den 30 januari, 2008.

dagen då hon blev arton var underbar. det finns ingeting att klaga på (bortsett från det i tidningen, vilket i princip inte alls var sanningsenligt och definitivt inte sagt av mig). men ack så underbart. det är fullkomligt ofattbart, hur uppvaktat jag blivit. naiv och löjlig, men förväntade mig ingens ihågkommelse, ingen vidare uppmärksamhet eller present. så fel jag hade.

dagen är fullkomlig. dagen är underbar. mina vänner är fantastiska, utan dess like. det insåg jag idag.

första helgen i december var jag i skottland. det har jag inte nämnt, men det borde jag. därför gör jag det nu. jag var i skottland första helgen i december. jag var där i första hand med sandra. det var trevligt, riktigt trevligt! det var något av det bästa jag varit med om! det var lärorikt, det var spännande, det var nöje, glädje och stolthet. och oj vad jag gjorde mitt bästa, och var alldeles utmärkt tillräkligt bra. :)

ont. ont är vad det gör. det värker. vet inte vad. men det värker. saknad. ja, saknad. vill tillbaka. visst mådde jag väll bra då? ja, visst gjorde jag det. inbillning? sanning? saknar ensamheten, snarare säkerheten. kontrollen. åh, vad det kliar i fingrarna. när ska detta kliande sluta? kommer det sluta? lugnet, friheten, ron, lättsamheten. glädjen. av en liten retning, och denna känslovåg kan strömma in. det är egentligen ingen synd. det kan skapa en del kramp. lite ryckningar. kanske lite koncentrationssvårigheter. men är det inte värt det? är inte den känslan värt det? det är det som är frågan. länge, länge, har det talat för att det visst är värt det. det är sådan lycka. den där vågen. bara vällar över. och det är lycka, och det är frihet. det är ett beroende, snarare en drog. men shit, vad kan stå ut med att leva med det beroendet om jag får ta del av dess ljuvliga effekter.

vad gör det om 1/8 försvinner? vad gör det om 1/6 försvinner? eller 1/4, 1/2? förmodligen är det bara bra, postivt. man klarar sig, det gör man, det gör jag.

bara lite till, en liten bit till. lite till.
det kliar i fingrarna.

Idag, den 14 augusti 2006, filosoferandets dag.

Jag har tänkt, tänkt, tänkt och tänkt. Inget leder någonstans, inte fram, inte bak, inte upp, inte åt höger. Möjligtvis bara ner. Jag som trodde att jag hade kinden mot marken, pressandes och sprängröd.

Så hur ska man hantera något sådant som "du är alltså på väg att dö, du tar död på dig själv".

Och visst vill jag fortsätta dansa och drilla. Visst är jag livrädd (bokstavligt talat) för att förstöra allting. Att lägga ner massa tid på det, och pengar, och sen bara förstörs allt, och Frida hamnar på s. Kan kännas överdrivet, jo visst kan det. Det har jag också tänkt länge och många gånger. Nu måste jag nog ta det till mig dock, för nu är det så..